Var ligger serveringen ?
Det började mindre bra. Skar mig i tummen när jag skulle skära av tejpen. Hade vänt eggen åt fel håll så jag pressade den vassa sidan mot mig själv. Med blodig tumme tog jag på mig resten av kläderna & stoppade också på mig en sedel då jag tänkte att det fanns säkert någon servering längs med vandringen upp till Kebs topp.
Väldigt nervös anslöt jag till resterande grupp & vi fick vår guide Johannes. Första 30 minuterna var det en enkel vandringsled & nervositeten började släppa. Hade inga skavsårskänningar i nya kängorna. Det här kunde nog bli en rätt så trevlig dag ändå. Bara nio & en halvtimme kvar & då säkert med något skönt stopp vid någon servering.
Strax efter den känslan kom vi till ett ställe där vi måste vada för att komma vidare. Nervositeten högg tag i mig direkt igen. Resten av dagen var pulspåslaget totalt. Inte en meter stig till utan stora stenbumlingar följt av branta stigningar men det skulle ändå gå. Har alltid varit lite höjdrädd men hade inte riktigt förstått hur pass förrän nu. Vågade inte titta åt sidorna, inte ner inte upp. Blicken bara rakt ner framför mina egna fötter. Sällskapet pratade om fina vyer. Hur otroligt vackert det var. Vilka miljöer Sverige hade att erbjuda. Själv såg jag bara mina fötter & stora otympliga stenar.
Efter några timmar fick vi ta på oss hjälm & klättersele där vi kopplades med varandra innan vi skulle gå upp för någon glaciär. Här började jag bli direkt illamående av nervositet men efter ett tag var vi förbi & jag tänkte att vi skulle få slappna av lite men det var då det började på riktigt.
Vi skulle klättra närmsta timmen med hakar som man hela tiden behövde lossa en i taget av. Blev sjukt nervös direkt men det skulle bli värre. Vart skulle jag nu ta vägen. Kunde inte vända hem själv över glaciären men det andra alternativet att klättra & falla till döden var jag inte heller så sugen på. Berättade hur jag kände & fick plats precis bakom guiden. Han fick upp mig, inte en gång tittade jag ut från berget, tittade bara på var han satte ner sina skor, jag hyperventilerade, var så arg på Tommys presentpåhitt, var säker på att det var slutet.
Till slut kom vi upp från klättringen. Jag var i chock. Jag levde & nu skulle det beställas helikopter ner, kosta vad det kosta vill. Men än hade vi en bra bit kvar till toppen & den här serveringen måste ju komma snart. Här började jag ta helt slut, började sinka gruppens tempo. Tror att jag fick lite syretorsk av nervositeten. Men nu var vi nära & till slut kom jag upp. Stod på toppen & nu ville gruppen fotas. Jag ville ner vågade mig bara som hastigast på att titta ut.
Problemet nu var ju att jag visste att vi även skulle behöva klättra ner. Guiden lovade mig hjälp. Jag fick hjälp. Jag kom ner. Serveringen såg jag aldrig men det var nog den visionen som fick mig att fortsätta hela vägen för hade den funnits på riktigt så hade jag stannat där för gott. Har precis vaknat när jag skriver det här. Har en fantastisk känsla inombords & jag tackar för presenten. Jag fick förflytta mina rädslor ett par gränser bort & vandra kan jag absolut tänka mig igen men aldrig aldrig mer där man behöver klättra & inte heller vill jag sådär högt igen.
För alla er som inte är höjdrädda så tycker jag verkligen att om ni får chansen att vandra upp för Kebnekaise så är det en utmaning att ta sig an som ni säkerligen kommer tycka är fantastisk. Tills bloggen hör av sig igen ha det toppen för även om det fysiskt sätt var igår som jag nådde toppen så är det idag jag har den känslan. Arrividerci !